jag är stolt svensk, men skäms ändå lite.

jag är stolt svensk. jag älskar Sverige. vårt fina lilla fria Sverige där alla är välkomna!! oavsätt sexualitet, etnicitet, hudfärg, hårfärg, kroppsform, etc. 
 
jag är den som alltid blir kompis med "blatten". på dagis var det alltid jag och en mörk tjej kvar sist. vi umgicks alltid och jag tyckte om henne väldigt mycket. hon hade coolt hår jämfört med mitt blonda skandinaviska, var kittlig och luktade peppar. i sjuan vart jag bästis med den nya tjejen i klassen som var dålig på svenska. jag lärde henne och stöttade henne och efter ett tag pratade hon nästan felfritt. en gång satt jag och lärde hennes lillebror att uttala bokstaven G i en timme, tillslut kunde han. finns det ett gäng med folk jag inte känner så blir jag alltid polare med blatten/blattarna först. mina enda kusiner är halvbulgarer men ser inte det minsta svenska ut och vi får ofta förklara hur det är möjligt att vi faktiskt kan vara släkt på riktigt. i somras jobbade jag med en tjej som bar hijab och jag tog tillfället i akt att fråga vad hon känner över det - vilket gav mig en bättre förståelse och som det verkade på henne uppskattade hon att jag var nyfiken, och inte nedlåtande. varenda pojke jag varit lite betuttad i har haft utländskt påbrå. min gymnasieskola hade/har typ 5 blonda per klass (which I didn't mind). när jag var typ 10 bestämde jag mig för att mina framtida barn ska vara mulatter och jag AVUNDAS de med exotiska drag. 
 
jag är uppvuxen med att folk har en annan hudfärg, hårfärg, religion, traditioner etc än mig och jag har alltid gillat det. jag tycker det är intressant hur vi människor kan vara så olika och jag har alltid accepterat att vi är just det; olika. jag själv skulle aldrig komma på tanken att döma någon efter dess hudfärg, religion eller etnicitet. jag blir lika förbannad när en svensk beter sig illa som när en utländsk gör det.
 
jag är stolt svensk och stolt över att vi svenskar får se och uppleva så mycket i vårt egna land. stolt över att vi funkar ihop trots att vi är så olika. stolt över att det är gratis att lära sig svenska om man är ny här. stolt över att vi hjälper de utsatta och välkomnar de med öppna armar.
 
(givetvis finns de invandrare som inte kan bete sig här i Sverige. men jag skulle säga att de är en väldigt liten procent jämfört med hur många bra och fantastiska det finns.)
 
men jag skäms lite när ett parti som Sverigedemokraterna kommer med i riksdagen. skäms lite över att Timbuktu måste stå och vifta med sitt svenska pass för att "bevisa" att han tillhör "oss" (=vita, blonda, blåögda ursvennarna). då känner jag mig inte så jävla stolt längre.
 
det är rent utav PINSAMT. jag undrar verkligen vilka de är som röstar på SD???? och varför??? de är pinsamt att en av våra mest folkkära musiker, som råkar vara mörkhyad, måste hålla just det talet. som Özz Nujen skrev: "vi skulle aldrig förvänta oss det utav en blekhyad." (tänk om Tomas Ledin stod där istället), för det skulle vi ju inte...? och det är ju också lite pinsamt.
 
jag är stolt svensk. men jag skäms över att mina vänner och bekanta ska behöva bli/känna sig hotade av de med samma ursprung som mig. då är jag inte så stolt svensk längre.


satsa all-in eller satsa ingenting.

skrivet 16 juni 2013, nypublicerat
 

Jag väntar på att ett sms ska komma. Det var tre timmar sedan jag skickade mitt och jag vet vid det här laget att jag får vänta i en timme eller mer innan jag får ett svar. Men det gör inget, jag är van, och jag vet att han kommer att svara. En normal konversation som tar en dag för andra tar cirka fyra dagar för oss. Men det är skönt, för då behöver jag inte oroa mig för ett hejdå och sedan undra om det var det sista hejdå:t.

 

Men sen kom inte smsen mer. Vi hördes inte ens på fyllan. Jaha, där var det slut. Vi träffas på en fest senare och han pratar inte med mig då ens, han som innan alltid varit efter mig. Till och med den gången det var hans egna fest och bland alla 100 pers som var där för hans skull så fanns bara jag för honom. Men nu, cirka 10 personer i ett rum, och jag finns inte. De är slut.

 

2 månader senare, inte ett ord från varandra. Blir aspackad och skriver ett jag saknar honom och vill vara hans vän, trots allt som hänt. Får svar två dagar senare att vi absolut kan vara vänner och snacka som förr, men att han inte är ute efter något. Fine, bra deal. Vi börjar våra fyra-dagars konversationer igen och träffas kort därefter.

 

05/01/13- vill känna allt som går att känna men ingenting känns. tomheten kom ikapp oss, som att luften drogs ur rummet och allt blev dött. notis till mig själv: han vill fortfarande inte ha dig

 

Dött.

 

 

"Jag har inga intentions."

 

Där brast det. Jag är så jävla trött på killar (och tjejer!) som påstår att de "inte är ute efter något". Nähä? Vad fan är du ute efter då? Varför ens slösa din tid på någon om du ändå inte har en vision med den personen? Är vi så rädda för att det ska misslyckas att vi inte vågar kasta oss in? Är vi så rädda att vi inte ska ha all den tid vi vill ha till personen att vi skiter i att prova alls? Eller vad är egentligen problemet?

 

Det hade inte gjort mig något om vi sågs en gång i veckan. Det hade inte gjort mig något om jag inte fick träffa dina föräldrar eller vara den du gifter dig med eller den du ska skaffa dina framtida barn med. Jag hade varit nöjd om jag visste att du var min - och bara min - för ett tag. Nu vart det inge mer än hjärtekross, lite för många tårar och bortkastad tid.

 

Snälla flickor och pojkar där ute, var inte så jävla rädda för vad som kan hända i framtiden. Njut för stunden. Bli ihop och gör slut. Det är bättre att prova än att inte prova alls. Du kan inte hitta din prins om du inte kysser många grodor och viceversa. De är en sådan enkel och oproblematisk matematik. Vi skulle inte vara så många hjärtekrossade själar idag om vi vågade lite mer.

 

Men trots hur jävla arg jag är på att han aldrig vågade sig på något så är han en bortkastad tid jag inte ångrar. Skulle jag få chansen att tala om för honom vad jag tycker om honom idag så skulle jag göra det. Jag vill inte att han ska gå runt och tro att jag tycker han är en skithög för att han sårade mig, för det tycker jag verkligen inte. Jag önskar han all lycka för han är verkligen en av de bästa människorna jag känt, men i framtiden borde han inte vara så rädd.

 

Mina intentions? Att ha någon som är mer än ett sms då och då.



jag vet inte vart jag ska eller vad jag gör här men jag vet att det kommer lösa sig.

skrivet 2013-06-14, nypublicerat

 

 
Idag är det en vecka sedan jag tog studenten. Herregud vad en vecka har gått fort!! Herregud vad detta halvår gått fort!! HERREGUD VAD LIVET HAR GÅTT FORT!!! På ett vis tycker jag det är så jäkla skönt att hela student-yran är över (iaf på de flesta ställen i Stockholmsområdet). Känner mig så TRÖTT och helt SLUT på allt som har med studenten att göra, är tillochmed trött på att se alla studentbilder. Inte för att vara the partypooper men känner att det har varit en sådan låång längtan i flera år och när dagen väl var över så kändes det bara ”jahapp, det var det det”, typ som vad är det jag längtat till egentligen? Arbetslösheten? Fritheten? (Som inte ens är någon frihet) Till att livet ska börja? Livet började ju från den dagen man ploppa ut, tänker jag då istället.

 

För om du inte tänkt på det innan så tänk på det nu; du har makten att ändra ditt liv precis när du vill. Kanske inte ändra det så att du ba kan resa iväg exakt vart du vill men du kan faktiskt ändra små saker som du tänkt att du ska ändra på sen när ”livet börjar”. Du kan ändra frisyr idag, radera din blogg, ta bort din facebook, sluta vara kontaktbar jämt, skaffa en ny stil, börja på en ny sport, börja ett nytt intresse, sluta umgås me de som får dig att må dåligt, sluta vara nått för alla andras skull osv osv. Du kan ändra, och leva ditt liv, precis när du vill.

 

 

Vad jag försöker säga med detta vet jag inte riktigt. Kanske att det har slagit mig nu att jag aldrig kommer se alla igen. Vi kommer mötas i matvarubutiken, på lokalkrogen, på tåget, på gatan, på pressbyrån, men vi kommer inte säga mer än ”hej, hur är det, det är bra tack, vi ses, ha det bra”. Vi kommer inte ha långa konversationer och vi kommer inte sätta oss in i varandras liv igen. Även fast jag längtat bort från allt detta så länge så känns det ändå så jävla tomt. Så ledsamt att lämna alla, sluta bry mig om deras liv och inte längre ha kontakt med de som varit en självklarhet att ha kontakt med. För plötsligt behövs inte den kontakten längre.

 

Summa summarum av det hela är att ni som inte tagit studenten än; längta inte. Även fast du hatar alla och vill bort så lovar jag dig att det finns lite kärlek bland all skit. Och ni som tror att livet börjar efter studenten: tänk om! Det är DU som avgör tiden för förändring, inte studenten.

 

Jag trodde att jag skulle ha allt utplanerat till vad jag ska göra efter studenten men det har jag inte, inte ens nu en vecka efter. Och på ett vis är det skönt. Jag har inga krav. Men jag har lite småplaner på saker jag ska gör men med vad och hur jag hamnar får vi se. Allt löser sig. Hakuna matata.